Jag drömmer väldigt mycket. Med det menar jag att jag minns vad jag drömt oftare än jag inte gör det. En väldigt stor andel av mina drömmar är dramatiska och våldsamma. Jag dödar, dödas, jagas och svärdfäktas; slåss med spöken, besöker gravar och är ute på diverse farliga äventyr.

På sista tiden har dock mitt drömmande avtagit. Förvisso har jag drömt alldagliga saker lite då och då, men de där absurda och händelserika scenerna som brukar spelas upp i mitt huvud har lyst med sin frånvaro.

Natten till idag var de dock tillbaka. Föreställ dig följande: det är halloween och sen kväll/natt i Umeå. Jag går ensam längs storgatan och upptäcker att det är en liten "föreställning" på varje kvarter där spöken och liemän skrämmer vanligt folk som går förbi. Umeå kommun, kulturhuvudstad 2014, har satsat på lite gatuteater med andra ord. Men medan jag går gatan fram så upptäcker jag att figurerna faktiskt hugger de förbigående på riktigt - det är inte på skoj! Skrämd viker jag av mot vasaplan där jag försöker stoppa människor från att gå deras död till mötes... kommer till nästa gata och ser samma sak. Långa svartklädda varelser som hugger folk med sina liar. Det flyter blod på Umeås gator.

Nu kan jag andas ut, gamla Malin is back.


Vasaplan by night... © Malin Karlsson